Bjussar på lite lördagsfilm från en hopptävling i Kungsör i somras. Känslan jag hade under framridningen var grym, hon hade ett så himla fint sug på bettet och jobbade mjukt men energiskt med bakdelen, åh vad bra hon var. Nu ska jag inte hålla på och försvara min sits, men innan ni börjar kommentera den så vill jag förklara lite. När Evelien faktiskt söker sig neråt i korrekt form så blir jag passiv, det vill säga att jag inte riktigt vågar rida ordentligt men gör det lite ändå. Jag krymper gärna på henne för att inte störa och då krummar jag med axlarna. Detta är något som jag verkligen försöker jobba bort, men efter alla år med en sån häst som Evelien är det lätt att man hamnar i en ond cirkel som denna. Jag rider ordentligt och jobbar henne tills hon går bra, då blir jag försiktigt och krymper ihop mig i stället för att rida som vanligt.